Ibland hatar jag drömmar. I alla fall drömmar som involverar en själv och någon man älskar djupt.
Just denna drömmen måste ändå klassas som mardröm enligt mig. Jag och linus började bråka över en liten incident och det slutade med att jag började gråta och sa "förlåt förlåt förlåt" tusen gånger om. Jag kramade honom och ville bara att allt skulle bli som förut. Men Linus var djupt sårad och ville inte veta av mig längre.
Sen gick han sin väg och lämnade mig kvar själv med gråten i halsen.

Fy faaaaaan. Jag hoppas aldrig jag behöver uppleva detta :-(
Det räcker med att ha upplevt det en gång, i en dröm. Och allt kändes så verkligt med. För verkligt.