Jag vet att jag inte är den lättaste personen att ha att göra med. Har alltid varit rätt osäker på mig själv som person. Har aldrig tyckt att jag är bra nog egentligen. Vågar inte släppa in människor in på livet heller för den delen. Bara ett fåtal personer har faktiskt fått se mitt riktiga jag. Jag skulle kunna räkna upp dem på en hand. Så få är det vi talar om. Jag har alltid varit väldigt blyg, så länge jag kan minnas. Aldrig vågat stå upp för mina åsikter, aldrig tagit initiativ till något. Jag har försökt kämpa med att höja mitt självförtroende. Tro mig, det har jag. Men inget tycks hjälpa. Visst, jag har sett viss skillnad nu under dessa åren, men det har varit minimalt. Det är som att jag har en spärr i mig. En spärr jag inte själv kan få upp.

Men för drygt ett år sedan hände det. Jag träffade Linus. Och tro det eller ej, men med hans hjälp har jag successivt höjt mitt självförtroende. Lite i taget. Men jag har märkt att det inte är det lättaste att öppna upp sig för en person. Det krävs extremt mycket viljestyrka för att det ska gå. Något jag inte alltid tycks finna.

Men nu har jag fått nog. Jag har alltid hatat den person jag är. Jag vill inte längre leva såhär. Slutet. Har bestämt mig för att kämpa. För jag vill inte längre vara den tystlåtna tjej jag i så många år varit. Det är slut med det! Jag vill kunna stå upp för mina åsikter, kunna ta initiativ när jag vill, utan att ha den spärren inom mig.

Så nu gäller det! Önska mig lycka till.